filmkrieg

När man var liten så var kullen man lekte ”herran på täppan” på lika stor som ett jättestort berg. Umeå kändes som en storstad och godisavdelningen på ICA fick en att känna sig som Hans eller Greta. Allting var större och bättre. Jag önskar således att Legend of The Guardians skulle vara en del av min barndom, precis som Landet för länge sedan är. Tänk att något så stort skulle vara så mycket större.

Förutom att vara state of the art-vacker så är Legend of The Guardians-The Owls Of Ga’Hoole väldigt underhållande. Något som är unikt med den här animerade filmen jämfört med andra animerade filmer är ”kameraföringen”. Den vaggar in oss i en verklighet där vi upphör tänka på att detta är animerat. Jag tänker främst på alla slow motion-scener, som antingen är gjorda för att det helt enkelt ser snyggt ut, eller så kanske det är ett knep för att sälja en illusion om att det är något verkligt som är filmat som sedan behöver dras ner i hastighet. Det låter aningen flummigt, jag vet, men känslan finns där. Det är talande ugglor som flyger in i strider mot andra talande ugglor med metallhjälmar. För mig kändes det verkligt.

”Varför gör de en film med talande ugglor, varför?!”

Citat från undertecknad kunde inte ha varit mer ute på cykeln. Legend of The Guardians-The Owls Of Ga’Hoole rekommenderas starkt. Jag avundas alla barn i skrivande stund samtidigt som jag känner en bultande oro för alla adhd-avkomlingar som kanske kommer att leka flygande uggla från en björkgren i en stad nära dig. Föräldrar, hava uppsyn!

God Kväll.

Permanent träsmak på tonsillerna. Missmod och cineastmord. Under 87 oangenäma minuter hann jag fundera på världsliga ting som varför Lex (våran hund) har börjat släppa sig i tid och otid. Beror det på byte av mat? För vi har ju bytt tillbaka till hans vanliga mat, Royal Canin - Fussy Little Dogs, från Orijens - The maker of Flatulence.

Under filmens gång vandrade tankarna från rektumljud till varför Stormtroopers i Star Wars aldrig fick någon fördel med sin rymdrustning mot rebellernas tygrustning... Jag suckar, men kan inte tillåta mig själv avbryta filmen för jag måste ju få veta om filmen är så förutsägbar och tråkig som jag upplever den. Så jag tittar vidare medan jag försöker samla tankarna.

Kardemumma; jag kan inte förmå mig varför man skulle vilja se en thriller av en regissör vars tidigare uppdrag var öppningsakten för Eurovision Song Contest. Regissören Anti Jokinen kanske tyckte att det behövdes en ny Handen som vaggar gungan, men i sämre tappning? Är det kanske en generationsfråga? Har inte denna generation upplevt en sådan film så vill jag vara den som gör en ny? Ungefär som om vi skulle uppleva världsfred i 20 år och helt sonika så bestämmer sig den svenska regeringen för att det nu är dags att starta ett krig bara för att dagens ungdomar inte upplevt misär och systematiskt folkmord. Det vill säga, inte helt nödvändigt.

The Resident handlar om akutläkaren Juliet Dermer (Hillary Swank) som flyttar in i en ny lägenhet som ägs av Max (Jeffrey Dean Morgan). Snart upptäcker hon att hon inte är ensam i lägenheten. Vem är det som lurkar i  garderoben? Är det någon som tittar på mig när jag masturberar i badkaret? Varför luktar mina fingrar svavelandedräkt på morgonen?

Dessa frågor och många andra fängslade frågor finner du svar på om du ids plåga dig själv i 87 långdragna minuter. Det bästa med filmen är att denne någon eller något som härjar i lägenheten kan endast stoppas med övervåld, och då menar jag Tarantino-övervåld. Inte bara vanligt hederligt övervåld där det krossas och manglas, utan successiv sadomasochistisk kroppslig bestraffning som slutar med en säker, säker, oåterkallelig avstanning av vitala funktioner i en biologisk organism. Här snackar vi döda-en-zomibe övervåld.

Jag kan inte rekommendera The Resident. Men om du vill begå ett illasinnat pracital joke, så kan du rekommendera The Resident till en nära vän men jag avstår, utan reservationer.

Är du sugen på en stalker-thriller, se då Cape Fear, Handen som vaggar gungan eller Ensam ung kvinna söker.

God kväll.

Filmen inleds med att skådespelaren Milla Jovovich talar till kameran om att hon, i egenskap av sig själv, validerar att vi kommer att se äkta, störande film- och ljudupptagningar under den här sannighetsbaserade filmen. Huruvida vi väljer att tro att det sant eller ej är upp till var och en av oss att avgöra.

Med en autentisering av en riktig person, dvs. inte en karaktär, kastas vi in i en historia om hur människorna i staten Alaska, i staden Nome, blivit utsatta för bortrövningar under slutet av år 2000. Svävande epileptiska anfall, män som tar livet av sig pga av en ödesmättande rädsla.  Äkta sumeriska ljudupptagningar som talar om vem Gud är och hur vi alla skall förintas. Polisfilmupptagningar där UFO:n syns till och morbida scener där folk dör.

Filmen bygger sakta upp ett obehag tack vare en uttänkt bildkomponering följd av ett eminent soundtrack skrivet av den isländske Atli Örvarsson.  I synergi med Milla Jovovichs validering om att filmen kommer att blandas med äkta dokumentära klipp och ljudupptagningar, skickar filmen små iskalla nålar längst ryggraden. Nålar som penetrerar bröstkorgen vid vissa tillfällen. Nålar som lämnar oss sargade och bortgjorda. I alla fall en naiv själ som mig själv. En pojkdröm om en mening med vår existens, pojkdrömmen om utomjordiskt liv.

Det visar sig att allt är fiktion. Alla filmupptagningar, alla intervjuer, alla personer, allting är ett enda stort knep till att sälja oss en illusion om en händelse som aldrig ägt rum. Som så många andra filmer har försökt göra, ex. ”Blair Witch Project”, ”Paranormal Activity” etc..

Det är en konst att sälja en illusion. En konst som kräver medryckande empati och närvaroskapande. Det är däremot ett banalt trick att lura publiken att det vi ser är äkta. Det regissören Olatunde Osunsanmi gör är likvärdigt med nazipropaganda. Helt enkelt att dupera oss istället för att skapa en illusion.  Kanske är det Augusto Boals osynliga teater vi skådar för första gången på den vita duken? Men Boals mål var aldrig att  profitera på den fiktiva sanningen, bara att skapa empati. Filmindustrin har främst två mål, att underhålla och att tjäna pengar, därför kan inte detta önsketänk rädda mig från att känna mig narrad.

Det fanns en schyst fiktiv idé som skulle ha fungerat utmärkt som ren fiktion. Istället för att med konstens gränslöshet skapa en uppdiktad värld för att få oss tvivla och känna så förmedlas en väl bearbetad vals. Det tycker jag är en illgärning, då jag verkligen hade uppskattat ”The Fourth Kind” som ren fiktion. Min egen fantasi hade tagit hand om valideringen. Mina tvivel skulle förvandla Osunsanmis fiktion till ambivalent osannolik verklighet. Men nu känner jag mig bedragen. Under filmens gång hade jag mina tvivel då de ”äkta” personerna kändes som halvdana skådespelare, men jag rationaliserade bort den känslan för att, som det hänger på Agent Fox Mulders kontorsvägg, ”I want to believe”, men nu känner jag mig bara enfaldig. Olatunde Osunsanmi billiga knep stänker en gifitg paradoxal klimax som reducerar filmens nerv till en genomkokt grönsak.

Jag rekommenderar The Fourth Kind, men råder till att ni spolar/håller för ögon och öron för Milla Jovovichs prolog eller mässar ”I want to believe” hundra gånger i spegeln innan ni trycker på play.

God natt.

Erik Helmerson från Sundsvalls Tidning (st.se) skriver om John Crowleys Boy A. Läs recensionen här.

Erik, du är tafatt. ”...velighet smittar av sig; det är som att hela filmen stammar, pillar sig i ansiktet och säger ”jag vet inte...” i stället för att tala klarspråk.” Filmen pratar visst klarspråk. S e m i o t i k. Din förgrymmade tattare. Du kan inte film. Du borde inte skriva om film. Jag hoppas att du kroniskt stukar din vänsterfot (jag vet att du är vänsterfotad) så att du får halta dig uppför alla backar i Sundsvalls kommun för att utveckla en instabil höft som blir orsaken till din död när du blir gammal och gaggig.

Pax för att inte vara så kass som Erik Helmerson på Sundsvalls Tidning.

Boy A är en skildring på hur grym media är och hur oförsonliga vi människor kan vara. Alla vi vuxna kan skildra gapet mellan när vi var tolv år gamla och nu. Rent medicinskt så är hjärnan färdigutvecklad först vid 25, men den psykologiska utvecklingen (vilket håll den nu ter sig åt) upphör aldrig.

Boy A är en deklaration av den linjära känslan som sätter sig i alla celler när något hemskt drabbar en. Det där linjära som motsätter sig sund förnuft och bättre vetande. Det linjära som ger upphov till hat, trångsynthet och rasism. Det där linjära som talar sitt eget klarspråk. Det där som Erik Helmerson missar.

Se Boy A och ha en fantaiskt filmupplevelse medan.

Filmbetyg                      5/5

Recensentbetyg             5 "röv" av 5 möjliga

Okej, FYFAN!

Tvi.

Tvi,

Och tvi igen...tvi. Vill hetta upp en gaffel i ett vattenbad i mikron för att sedan rispa mina ögon...vänta på att en blåsa skall bildas på hornhinnan för att därefter låta min kompis som i skrivande stund lider av njursten, kissa sönder blåsan.

Om ni funderar på att se The Brothers Bloom, ta hellre en tripp till närmsta vårdcentral, orientera er till väntrummet, leta upp den sjukaste personen och låt denne spotta i ett öppet sår som ni tidigare åsamkat er själv med något trubbigt, gärna smutsigt, föremål som ni hittat grannes sopor.

The Brothers Bloom är så dålig att man inte ens orkar tänka ”Kanske det är jag som är för dum för att förstå dramaturgin.”. Jag hade lika mycket engagemang under filmen som Mikael Persbrandt har för skådespelarkonsten.

”Allting i Brothers Bloom är otroligt snyggt. Bröderna glider runt i kostym och hatt och hela miljön, som hoppar vilt mellan Berlin, S:t Petersburg, Capri och New York, är underbart kitschigt 60-tal”.

Rosie Gibson

Allt om Film

Jag är inte riktigt säker på vad Rosie syftar på... ja.. vad fan kan hon syfta på? Filmen utspelas ju i nutid. Kanske blev Rosie påverkad av kostymen som bröderna Bloom bär filmen igenom. Klart man väljer att se ut som 30-60talsister när man är verksam som yrkesskojare som lurar rika människor på pengar. Klart man vill sticka ut då!

Jeävhfla idiot. Regissör. Recensent. Skådespelarna. Mikael Persbrandt.

Film 0

Recensent 0

Inglourious Basterds. Vad kan jag säga som ingen annan redan yttrat eller tänkt? Det är en Tarantinorulle, och ja, det har numera blivit en egen genre. Det är våld i oändliga mått och utdragna dock medryckande dialoger som frälser ett viss underliggande intellekt. Det är kul att lyssna på Hans Landa (Christoph Waltz) babbla om ditt och datt. Hell, det är festlig att höra honom gnaga frenetiskt i sig en apple strudel och gurgla kaffe. Det är alltid kul att se Brad Pitt fördriva tiden framför kameran.  Men ärligt så gjorde han en rolig karaktär. Det är riktigt underhållande att se nazister bli skalperade och ihjälslagna av desertörer och arga amerikanska judar. Det är en riktig måltid för själen att se en viss diktator få ansiktet sönderskjutet av en tysktillverkad MP-40..... Men seriöst. Alla som njöt av dessa scener eller tyckte om att se nassar bli söndertrasslade i andra scener, min fråga är till er är, vad är det för skillnad på er och nassarna som satt och jublade till (filmen i filmen) Goebbles mästerverk ”En Nations Stolthet”?

Individen är beklagligtvis ett tomt kärl som kan rågas med vilket skit som helst, ta mode till exempel. Det som vi har på oss idag kunde vi "omöjligen" kunna tänka ha på oss förra året och det som vi har på oss nästa år kommer vi troligen inte vilja byta ut mot det som vi har på oss idag. (ja, det funkar ibland så, man kan vara steget före, nu är 80-talet inne, så det finns ju saker att gräva fram från mammas garderob) Men bara för att etablissemanget säger att det är ”Okej” så blir det autonomt helt utan egenproducerade ekologiska framodlade tankar okej att följa rådet. Vi tänker inte, vi följer. Vi är ledet bakom John, och John har många ansikten, antingen är det H&M eller Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet... eller i detta fall, en tarantinansk film. Men jag är ju bara människa så jag finner det underhållande.

Filmbetyg:                     5  av  5

Jag ska göra en kort historia... kortare. Transformers – Revenge of the Fallen…suger. Kort sagt. Det enda som gör filmen värd en titt är filmens CGI, alltså, Computer Generated Imagery. Megan Fox su… ähh. Jag orkar seriöst inte ödsla mer tid åt att skriva en recension om den här filmen. Se den inte. Ladda inte hem den. Köp inte leksakerna. Se hellre daggmaskar kräla på asfalten, eller Xena the warrior Princess. Men se inte Transformers - Fall of the ..eller vad den nu hette.

FIlmen får 5 Jens Peterson av inga möjliga. 

P.S. Scenerna med Jetfire var faktiskt riktigt roliga. Jag skrattade i alla fall väldigt högt. Men sen somnade jag under explosionsorgien. 

                                         Mark Ryan gör Jetfires röst. Askul.

Jag har alltid varit oense med Aftonbladets filmrecensent Jens Peterson. Han är mannen bakom två plus till Back to the Future - Part II. Nu är han mannen med fem plus till Danny Boles Slumdog Millioniare. Jag vet, alla gillar den filmen. Alla kommer att ogilla det jag skriver. Jag säger, blä på er.

Jag begriper inte hypen bakom denna film. Vad tillför den som är så innovativ och fascinerande?

" "Slumdog millionaire" dansar fram på bioduken, oupphörligt fascinerande, hela tiden oförutsägbar."

 Läs recensionen

   

Okej, jag kanske har en siande förmåga. För den här filmen var allt annat än "inte förutsägbar". Den var bitvis spännande, men aldrig så att man undrade vad som skulle hända härnäst. Jag var otroligt besviken på alla påtvingade katarsis som följdes åt som små söta dansanta rumpnissar. Ingen far illa, alla lever happily ever after.

Varför gillar jag inte Slumdog Millionaire? För att den helt enkelt är en enkel film (därmed inte sagt att jag inte gillar enkla filmer). En enkel lösning till ett otroligt svårt dilemma. Såpoperans ekvation till lycka. Det är därför alla älskar den här filmen. Tunga problem som alla löses med enkla medel. Fruktansvärt fruktansvärd av Trainspottingregissören! På vilket sätt speglas verkligheten när allting till slut blir rena rama chokladfabriken med små bruna dansanta män? Jag tror att det finns många i Indien som till vardags lever i den misär som gestaltas i filmen, och jag antar att de känner sig snuvade. Var är deras "The Sun Always Shines On TV"?

Vad vill man uppnå med den här filmen? Bara ren underhållning eller kasta lite ljus över Indiens och dess armodsappendix. Filmen vann åtta gyllene män med svärd. Åtta? Det är det empiriska beviset på Stephen Hawkins teori  "inget är omöjligt, bara osannolikt".

När man får se orättvisor spelas upp på den vita duken så skall man fan i mig inte lämna biosalongen med en känsla av välbefinnande och överoptimism. Man skall banne mig vara nere i en dunkel, stinkande septisk brunn med kontaminerade tankar. Man skall få viljan att ändra. Ändra världen. Kanske med en liten gåva eller bara ändra inställning. Eller bara må skit. Inga djävla smilande enhörningar som vomerar regnbågar. Nä, Slumdog Millionaire får bara godkänt (2 av 5), för att jag helt enkelt vill främja om världsfreden och inte förarga folk med mitt egentliga betyg, dålig, dvs 1 av 5. Jens Peterson får inget betyg alls.

Filmbetyg:                     2 av 5

                            


Nu verkar siktet vara ställt på Ronny Svensson. Jag hyser inte agg men vad är det som händer? Han var ju min favoritrecensent. Numera gör han tveksamma observationer. I sin recension om Moodyssons Mammut så säger han inget dumt. Han verkar gilla filmen, men gnäller lite missriktad. "Filmens första hälft känns alldeles för lång..." http://www.tv4.se/1.819140/2009/01/22/mammut_3_solar 

Ronny, Ronny...hur kan du missa poängen med den långdragna presentationen? Visst, om man förväntar sig en film by the book så lär man tycka att första stycket är, som Ronny så delikat formulerar, alldeles för långt. Men nu är det såhär att Ronny är en veteran, och en duktig sådan, och en veteran ska ju kunna sniffa till sig spår av korn. Guldkorn. Moodysson vet ju vad han gör. Det borde Ronny känna av.

Filmen börjar med en lång presentation av karaktärerna. Detta skapar en unik relation mellan oss i biofåtöljen (eller datastolen) och karaktärerna. En relation som senare genererar en ihållande förståelse för hur Leo Vidales (Gael García Bernal) begår de misstag han gör sig skyldig till. Det känns från hjärtas varje slag till djupet av magen när konsekvenserna måste bearbetas. Vi känner det, för Moodysson vill att vi skall känna. Det är därför filmen berör.

Ju fler kilon Ronny Svensson lägger på, ju fler hawaiiskjortor han inhandlar, ju tröttare verkar han bli. Moodysson följer inte den klassiska dramaturgiska modellen.

1. Anslag
2. Presentation
3. Fördjupning
4. Konfliktupptrappning
5. Point of no return
6. Konfliktförlösning
7. Avtoning

Lukas Moodysson slår tält mellan punkt två och tre och tar en konstpaus i 90min. Det skapar en närhet som Ronny endast kan känna igen när han sitter i en stol i ekonomieklass på väg till en filmfestival. Inte annars.

Har du inte sett Mammut, så uppmanar jag dig att strunta i onsdagskvällens planer, hyr eller köp filmen, och se den!

Filmbetyg:                                 5 av 5

Recensentbetyg:                        3 av 5

Jag har varit vaken väl över tjugo timmar nu. Skall egentligen ligga i sängen och drömma om hobbiter och Dr. Manhattans sexknep. Istället sitter jag framför min dammsugarimitatör till dator. Varför? Niclas Holmlund från VF. Det är därför. Lavemangrester. Det är vad jag kallar hans recension av Tykwers The International.

” Sedan blir berättelsen krångligare, tempot lägre och de ovan omtalade visdomsorden lite för många.”  Om storyn svänger åt det krångliga hållet så är det väl ett smart drag av regissören Tykwer att dra ner tempot. Eller hur? Först tänkte jag att den här recensenten är ju bara lite småkorkad. Men sen inser jag att jag helt enkelt är för trött för att inse hur jäkla blondinbella denna Niclas Holmlund egentligen är.

” Mot slutet är ”The International” en högst ordinär thriller. Inte direkt dålig men inte heller bra.”

Högst ordinär thriller. Högst. Ordinär. Thriller. Ordinär? Knappast. Niclas, du behöver en film som är lika medioker som dig själv för att kunna hålla intresset uppe. Hur kan du ha några åsikter om du efter halva filmen tappat intresset och säkerligen börjat slentrianskriva på din 500kronorsrecension.

Hur många filmer slutar med att huvudkaraktären förlorar? Särskilt filmer från Hollywood.  Normen brukar se ut såhär; huvudkaraktären börjar på noll och slutar på hundra. Inte i The International. Det är en högst extraordinär thriller som sörjer mycket underhållningsvärde som varar väl över två timmar trots att filmen löper bara 118min. Det enda knackiga i filmen är Naomi Watts behagsjuka insats. Man kan tydligt se att hon vet vad hon ska säga innan hon säger det. Hon letar aldrig efter orden. Som vanliga människor gör.Som duktiga skådespelare gör. Hursomhelst, vill ni ha underhållning och konspiratoriska teorier blandad med cyanid, lönnmord och en orgie av tomma hylsor, se The International .

Filmbetyg:                                                 4

Recensentbetyg:                                        1

                              
                              

Vill dock tillägga att Cage har gjort några bra rollprestationer. Han är det som inte existerar i musikbranschen, returning one hit wonder.

Cages bästa rollprestationer enligt mig:

1. Wild at Heart
2. Raising Arizona
3. Moonstruck

Om Brando är skådespelare, så är Cage en attityd. En attityd som kan passa in vissa filmer. En attityd som jag faktiskt kan uppskatta.

Cage är förträfflig i rubbade roller, och rubbad i förträffliga roller.

                              

Kommer ni ihåg känslan man fick som barn när man var som högst upp i varv och just då, just vid toppen, blev man tillsagd av en träaktig vuxen. Man kastades hastigt av och kunde inte finna nog pepp för att kunna sadla upp igen. Förnärmad. Ungefär så känns slutet på Knowing. Det är väl det som kastar av Ronny Svensson. Slutet på filmen kastar säkert av alla. Men här gäller det att vara mindre otacksam, och acceptera slutet för vad det är, en teori om vår existens. Det är otacksamt att njuta nästan hela filmen för att sedan hata filmen för att man inte är öppensinnad nog för att acceptera oliktänkande. Ronny, det är ju en film! En film om en eventuell teori. Lika rätt och samtidigt lika fel som vilken annan teori om ämnet. Likt singularitet. Likt kristendomen (eller vilken annan religion som helst).

Essensen i filmen är att berätta utan att avslöja. En balansgång som snärjer fast oss. Vi får aldrig veta varför dessa varelser viskar profetior, varför flickan i början av filmen skrev ner allt. Men vi undrar inte. Det beror på att balansgången är perfekt. Men klart, den rubbas ju när vi för första gången under filmens lopp faktiskt får något konstaterat.  Rymdskeppar. Hade Proyas valt att inte visa att det var ett rymdskepp, så hade vi undrat och dragit våra egna slutsatser. Religiösa hade fått sitt, agnostiker sitt och rymdbiologer sitt. Så kanske, kanske hade det varit bättre om vi inte hade fått se att det var rymdskepp. Det kanske hade gynnat filmens genomsyrande essens om scenen där barnen kliver in i sfären (som senare visar sig vara en del av ett rymdskepp) skulle ta slut, och sedan ett hopp till slutscenen, med hela-jorden-brinner-upp-scenen mellan. Det hade varit mer enigmatisk. I och med detta "misstag" så kommer troligen Knowing att gå ner i filmhistorien som vilken annan Cage-rulle som helst. Tyvärr.

               


Ronny Svensson är en av mina favoritrecensenter. Se klippet (hårfin spoiler-varning utfärdas )

http://tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.986195

Ronny gillar den. Men ger den en sol av fem möjliga. Han älskade filmen. Men det var någonting han inte gillade. Jag tänker inte säga vad, men om du har sett klippet, vilket du borde, om du fortfaramde läser, så kan jag avslöja... Han stör sig på slutet. Ronny drar referenser till scientologerna. Visst kan det finnas en misstanke om att scientologerna har varit framme. Men det är långt ifrån sanningen. *SPOILERVARNING*  Gestalterna i slutet av filmen liknar änglar. Det finns en religiös närvaro kring dem men de färdas i rymdskepp. För mig betyder detta varken referenser till kristendomen eller till scientologerna. Det ges aldrig några symboler som tydligt kopplar dem samman. Scientologin säger att bara kroppen dör, personens verkliga jag, anden eller thetanen, är odödlig och kan gå vidare till en nyfödd kropp och börja om med ett nytt liv. Det finns inte ett dammkorn som styrker detta i filmen. Enligt scientologin skapade vi själva universum, som andevarelser för länge sedan. Andevarelserna finns med i filmen, men de har ju en synlig aura som påminner om änglavingar, vilket går stick i stäv mot thetanvarelsen och girar åt kristendomen. I slutscenen får vi se livets träd samt en flicka och pojke. Kort sagt, så finns det många referenser, men de är viktlösa. Det bör tilläggas att den starkaste referensen är titeln själv, Knowing. Ordet scientologi kommer ifrån latinens scientia, som betyder kunskap och färdighet, som kommer ifrån verbet, scire, alltså, att veta, dvs, Knowing. Men utöver det så är det som sagt tyngdlöst.

Här finnes följaktligen lösa referenser till både scientologin och kristendomen, men bara om vi väljer att se dem som så. Låt oss anta att detta var på riktigt. Klart att människan under årens lopp har vävt ihop historier om vad som en gång för länge sedan var ett rymdskepp är numera solen bakom Yahweh (som kan ses på en texkning i filmen). Det är klassiskt mänskligt beteende. Det kallas skrock och vidskepelse. Det är vad jag tror Alex Proyas vill säga med slutet. Nämligen att berätta utan att avslöja. Att lämna det öppet. Att tillfredställa både scientologer likväl som kristna samt en hel massa agnostiker. Skärpning Ronny, bättre än så kan du! Läs min blogg och ändra ditt betyg från en sol till vad filmen förtjänar, 4 stormiga solar!

Filmbetyg:                4 av 5

Recensentbetyg:       1 av 5 (med reservation till förändring)     

Nicolas Cage gör det igen! Det har passerat 22 plågsamt långsamma år, men äntligen kissar Cage återigen sitt revir in i världens skådespelarelit. Länge har det diskuterats om vad Method Acting är, och något egentligt svar har aldrig kunnat ges. När Al Pacino (han anses vara en av de främsta Method Actors) blev tillfrågad var hans svar "Än idag vet jag inte vad det är, har fortfarande inte fattat det". Med sin strålande insats ger Cage svar på denna utnötta svarslösa fråga. Method Acting is Nicolas Cage. Varje scen som Cage är med i känns mastigare och djupare än scenerna prydda med hans frånvaro. För tro mig när jag säger att scenerna utan honom känns aningen svaga och det är dessa ögonblick som får mig att tappa intresset för filmen.

Det är nu, som du, som läsare, ska känna dig duperad. Om du inte redan har sniffat till dig sarkasmens bitterljuva odör, så uppmanar jag dig till att ta ett djupt andetag. Må jag varna dig, doften kan bära en viss prägel av kokt bajs.

Känn dig vilseledd igen. Cage är inte så dålig i Knowing. Han är heller inte bra. Han gör bara sitt jobb. Det är ungefär som när kvartersvärden kommer och skruvar dit de där runda pluggarna som man snurrar persiennsnöret runt. Jobbet blir gjort. Solen kan stängs ute efter behag.

I Knowing får man en bit av Cage som man får i nästan alla hans filmer, förstås med undantaget Moonstruck 1987. Så min fråga är, skulle Knowing ha varit en bättre film utan Cage? Men som sagt,  han får jobbet gjort. Solen stängs ute när man vill dra för persiennerna. Så vad är det jag stör mig på? Jo, det ska låta er veta. Men inte rakt ut. Jag skall ge er en ledtråd och sedan får ni gärna kommentera och skriva vad ni tror det beror på. Ledtråden lyder följande: Robert Langdon. Vi lämnar det för en stund och hoppas att någon där ute med half a brain kan kommentera nämnaren som Cage och Robert Langdon delar samman.

Knowing är en bra film. Minst sagt. Faktum är att jag, under filmen, andades tungt in, och andades tungt ut med ett viskande "awesome". *-andetag-"awesome"-andetag-"awesome" -andetag-"awesome" -andetag-"awesome" -andetag-"awesome" -andetag-"awesome"*

Några minuter in i filmen så spelas mitt klassiska favoritstycke, Beethovens 7:e symfoni. När högtalarna vibrerade fram de bekanta, härliga tonerna, tänkte jag för mig själv " Den här filmen kan inte vara dålig, eller, den får inte vara dålig, inte med detta val av musik" Och jag hade rätt. Filmen är underbar! Filmsemiotiken är slipad, musiken en mishmash av Hitchcock och Aronofsky, samt utan tvivel Gaspar Noé (Beethovens 7:a i slutet av Irréversible), effekterna, eller som min buddy Chabal säger, "speischal ehhfööktz" är så ruggiga att hårstråna på ryggen reser sig. Och om ni inte har en luden rygg, så kommer ryggraden att skaka.

Jag vill verkligen inte demaskera för mycket. Jag skall inte ens säga "Om ni gillar *blank* som jag gör, så gå och se den". För bara det skulle förstöra illusionen. Ta risken och se den, oavsett om ni gillar genren eller inte. Se inte affischen! Se inte trailern! Har du sett den, välj ut en valfri bärande vägg och banka sedan huvudet tre hårda gånger mot den. Det är inte världens bästa film, men helt klart årets gåshudare. För att huden ska bli som gåsigast så krävs det ett jungfruligt sinne utan affischer med symboler och lockbetestrailers.

Jag ger den 4 av 5. Den där saken som jag stör mig på, som någon förhoppningsvis kan röna ut, drar ner betyget.

                          



Det finns en liten disfavör med att jobba natt och samtidigt försöka skriva. Det blir alltid skadat, oavsett om jag är nyvaken eller om det är mitt i natten. Är det mitt i natten så är jag antagligen för trött för att jag inte sovit tillräckligt för att kasta om dygnet, och är jag nyvaken så är jag trött, av samma anledning. Det blir bara fel.

 Satt alldeles nyss och läste mitt senaste inlägg. Fick göra åtta rättelser. Nu tror 37 läsare att jag inte kan bruka språket. Helt rätt. Det kan jag inte, som nattare.

Härmed nu så åker tummen ut, och fortsättningsvis skall jag granska mina inlägg innan jag trycker "Spara & Publicera".