filmkrieg

                              

Kommer ni ihåg känslan man fick som barn när man var som högst upp i varv och just då, just vid toppen, blev man tillsagd av en träaktig vuxen. Man kastades hastigt av och kunde inte finna nog pepp för att kunna sadla upp igen. Förnärmad. Ungefär så känns slutet på Knowing. Det är väl det som kastar av Ronny Svensson. Slutet på filmen kastar säkert av alla. Men här gäller det att vara mindre otacksam, och acceptera slutet för vad det är, en teori om vår existens. Det är otacksamt att njuta nästan hela filmen för att sedan hata filmen för att man inte är öppensinnad nog för att acceptera oliktänkande. Ronny, det är ju en film! En film om en eventuell teori. Lika rätt och samtidigt lika fel som vilken annan teori om ämnet. Likt singularitet. Likt kristendomen (eller vilken annan religion som helst).

Essensen i filmen är att berätta utan att avslöja. En balansgång som snärjer fast oss. Vi får aldrig veta varför dessa varelser viskar profetior, varför flickan i början av filmen skrev ner allt. Men vi undrar inte. Det beror på att balansgången är perfekt. Men klart, den rubbas ju när vi för första gången under filmens lopp faktiskt får något konstaterat.  Rymdskeppar. Hade Proyas valt att inte visa att det var ett rymdskepp, så hade vi undrat och dragit våra egna slutsatser. Religiösa hade fått sitt, agnostiker sitt och rymdbiologer sitt. Så kanske, kanske hade det varit bättre om vi inte hade fått se att det var rymdskepp. Det kanske hade gynnat filmens genomsyrande essens om scenen där barnen kliver in i sfären (som senare visar sig vara en del av ett rymdskepp) skulle ta slut, och sedan ett hopp till slutscenen, med hela-jorden-brinner-upp-scenen mellan. Det hade varit mer enigmatisk. I och med detta "misstag" så kommer troligen Knowing att gå ner i filmhistorien som vilken annan Cage-rulle som helst. Tyvärr.