filmkrieg

När man var liten så var kullen man lekte ”herran på täppan” på lika stor som ett jättestort berg. Umeå kändes som en storstad och godisavdelningen på ICA fick en att känna sig som Hans eller Greta. Allting var större och bättre. Jag önskar således att Legend of The Guardians skulle vara en del av min barndom, precis som Landet för länge sedan är. Tänk att något så stort skulle vara så mycket större.

Förutom att vara state of the art-vacker så är Legend of The Guardians-The Owls Of Ga’Hoole väldigt underhållande. Något som är unikt med den här animerade filmen jämfört med andra animerade filmer är ”kameraföringen”. Den vaggar in oss i en verklighet där vi upphör tänka på att detta är animerat. Jag tänker främst på alla slow motion-scener, som antingen är gjorda för att det helt enkelt ser snyggt ut, eller så kanske det är ett knep för att sälja en illusion om att det är något verkligt som är filmat som sedan behöver dras ner i hastighet. Det låter aningen flummigt, jag vet, men känslan finns där. Det är talande ugglor som flyger in i strider mot andra talande ugglor med metallhjälmar. För mig kändes det verkligt.

”Varför gör de en film med talande ugglor, varför?!”

Citat från undertecknad kunde inte ha varit mer ute på cykeln. Legend of The Guardians-The Owls Of Ga’Hoole rekommenderas starkt. Jag avundas alla barn i skrivande stund samtidigt som jag känner en bultande oro för alla adhd-avkomlingar som kanske kommer att leka flygande uggla från en björkgren i en stad nära dig. Föräldrar, hava uppsyn!

God Kväll.