filmkrieg

Det kallas ibland för smekmånaden. Och ibland kallas den över, smekmånaden alltså.

 

Jag hoppas att den aldrig tar slut för oss, det känns i varje fall inte som att det är en ”period”. Ergo, då kan den inte exponentiellt tina bort. Den kan, however, abrupt, som mycket annat i livet, avslutas, ta slut, gå på tomgång. Men just nu känns det lika kalas som för tolv månader sedan när vi spelade bowling, åt på Restaurang Mix för att sedan se Patrik 1.5 för att därefter ta bussen hem och hoppa av vid olika kurer och invänta den första darriga kyssen som kom tre veckor efter den dagen.

 

Katter.

 

 

Belsebubs strykmatta.

 

Samaels pälskuddar.

 

Hin Håles röv.

 

Shayans mardodörer.

 

 

Det är inte nog med att lägenheten numera luktar, stinker, Scatparty in Berlin 1979. Inte nog med att det kostar 400kr i månaden för att få det att inte lukta, stinka, som Scatparty in Berlin – Best Of 1980-1987. Inte nog med att Lex blir av med sin mat. Att jag blir biten på testiklarna när jag råkar somna utan att stänga sovrumsdörren. Att jag är så sönderriven att jag påminner om den där killen som inte visste att ett ”NEJ” betyder faktiskt ”NEJ”. Inte nog med allt löst egendom som jag äger numera ser helt jävla white trash ut. Inte nog med att soporna spontant warp-speedar sig genom ett maskhål under diskhon till golvet... lite överallt i lägenheten. Inte nog med att min 15år gamla Benjaminfikus numera ser ut som John Holmes personliga röv-bitch mellan 1981-83. Inte nog med att mina fula, röda, japanska tapeter numera ser ut som...fulare, röda japanska tapeter. Inte nog med att golvet i lägenheten ser ut som Petra Medes komedi, smutsigt men samtidigt tomt. Inte nog med allt detta så ter sig gränsen vara en liten förbryllad prick långt borta i horisonten.

 

Akira (en annars mycke gosig katt) gav sig på mina allra heligaste. My toy collection, som är beläget två meter över golvytan på några lackhyllor.

 

Jag är en 97kg tung, hårig mellanöstertestostronbombadaggressiviranie med en liten passion. Jag samlar på leksaker från förr. Förankringar till en tid då allt var lättare och bättre. När dessa bryggor till barndomen våldtas av andra håriga varelser än mig själv så är gränsen ta mig faen rrrrrööööööööööv-borta.

 

 

 

James Hetfield in pain och John Rambo är pissed.



Lars Ulrich: golvad.



Freddies mick är uppäten.



Med ångest och längtan i rösten frågar den lille lurvige den store lurvige;
"Var är min blaskiga frukost, jag vill ha min blaskiga frukost"

 

Krisitan Anttila. Min älskade säger ”Genialisk musik”. Jag säger att hon har rätt. Och fel.  Hon har fel för att det tog henne elva månader att tvinga mig att lyssna på honom. Dear God, vi har snart varit ihop i ett år!!!

 

 

Du blev den längtan jag längtat

När kärestan säger ” Nämen, det bara att du springer iväg, jag tar hand om det.” Eller en annan klassiker, Symfoni nr 7 (Allegretto) ”Det där behöver du inte göra, gå du och spela fotboll”.

Det betyder att ni, inom en överskådlig framtid, kommer behöva gå ner på alla fyra, bita i ett murket äpple och dra ner byxorna för att bli piskad av en elektrisk ål parallellt med att ni tvingas tralla på  Lily Allens – Fuck You Very Much . Gör era sysslor först, SEN får ni leka.

 

Det här gäller ju förståss inte min flickvän, för hon är helt underbar.  Och nu ska jag packa inför vår semester på Gotland. Medeltidsveckan here we komma!

 

Många ”awesome”  bilder kommer att laddas upp varje dag…