filmkrieg

Med ett idiomatiskt filmspråk avslöjar scenerna en dyster resa som två människor måste göra för att hitta ur respektive "Rabbit Hole" för att hitta tillbaka till de som de en gång var. Eller åtminstone en ny verklighet av den svinnande självbild de en gång hade.

Vi följer ett par som förlorat en signifikant del av sitt liv. Ridån för deras självförsörjande läkning faller i takt med deras mänskliga brister.  Varje steg skildras med en säregen noggrannhet som manifesteras av ett penetrerande filmspråk ackompanjerad av medioker musik.

Och där är min enda invändning, musiken. Som påminner för mycket om Arvo Pärts "Spiegel im spiegel". Och med varje sekund som går åt att med örat se den parallellen så distanseras jag från filmens annars så medryckande toner. En subjektiv petitess som sliter lite på filmens originalitet. Men vad gör det när filmen är så vacker? Antingen blir du berörd av historien eller av filmspråket.

Jag rekommenderar varmt "Rabbit Hole" till alla cineaster och filmkonsumenter.   


God morgon.