filmkrieg

Jag ska göra en kort historia... kortare. Transformers – Revenge of the Fallen…suger. Kort sagt. Det enda som gör filmen värd en titt är filmens CGI, alltså, Computer Generated Imagery. Megan Fox su… ähh. Jag orkar seriöst inte ödsla mer tid åt att skriva en recension om den här filmen. Se den inte. Ladda inte hem den. Köp inte leksakerna. Se hellre daggmaskar kräla på asfalten, eller Xena the warrior Princess. Men se inte Transformers - Fall of the ..eller vad den nu hette.

FIlmen får 5 Jens Peterson av inga möjliga. 

P.S. Scenerna med Jetfire var faktiskt riktigt roliga. Jag skrattade i alla fall väldigt högt. Men sen somnade jag under explosionsorgien. 

                                         Mark Ryan gör Jetfires röst. Askul.

Jag har alltid varit oense med Aftonbladets filmrecensent Jens Peterson. Han är mannen bakom två plus till Back to the Future - Part II. Nu är han mannen med fem plus till Danny Boles Slumdog Millioniare. Jag vet, alla gillar den filmen. Alla kommer att ogilla det jag skriver. Jag säger, blä på er.

Jag begriper inte hypen bakom denna film. Vad tillför den som är så innovativ och fascinerande?

" "Slumdog millionaire" dansar fram på bioduken, oupphörligt fascinerande, hela tiden oförutsägbar."

 Läs recensionen

   

Okej, jag kanske har en siande förmåga. För den här filmen var allt annat än "inte förutsägbar". Den var bitvis spännande, men aldrig så att man undrade vad som skulle hända härnäst. Jag var otroligt besviken på alla påtvingade katarsis som följdes åt som små söta dansanta rumpnissar. Ingen far illa, alla lever happily ever after.

Varför gillar jag inte Slumdog Millionaire? För att den helt enkelt är en enkel film (därmed inte sagt att jag inte gillar enkla filmer). En enkel lösning till ett otroligt svårt dilemma. Såpoperans ekvation till lycka. Det är därför alla älskar den här filmen. Tunga problem som alla löses med enkla medel. Fruktansvärt fruktansvärd av Trainspottingregissören! På vilket sätt speglas verkligheten när allting till slut blir rena rama chokladfabriken med små bruna dansanta män? Jag tror att det finns många i Indien som till vardags lever i den misär som gestaltas i filmen, och jag antar att de känner sig snuvade. Var är deras "The Sun Always Shines On TV"?

Vad vill man uppnå med den här filmen? Bara ren underhållning eller kasta lite ljus över Indiens och dess armodsappendix. Filmen vann åtta gyllene män med svärd. Åtta? Det är det empiriska beviset på Stephen Hawkins teori  "inget är omöjligt, bara osannolikt".

När man får se orättvisor spelas upp på den vita duken så skall man fan i mig inte lämna biosalongen med en känsla av välbefinnande och överoptimism. Man skall banne mig vara nere i en dunkel, stinkande septisk brunn med kontaminerade tankar. Man skall få viljan att ändra. Ändra världen. Kanske med en liten gåva eller bara ändra inställning. Eller bara må skit. Inga djävla smilande enhörningar som vomerar regnbågar. Nä, Slumdog Millionaire får bara godkänt (2 av 5), för att jag helt enkelt vill främja om världsfreden och inte förarga folk med mitt egentliga betyg, dålig, dvs 1 av 5. Jens Peterson får inget betyg alls.

Filmbetyg:                     2 av 5

                            


Nu verkar siktet vara ställt på Ronny Svensson. Jag hyser inte agg men vad är det som händer? Han var ju min favoritrecensent. Numera gör han tveksamma observationer. I sin recension om Moodyssons Mammut så säger han inget dumt. Han verkar gilla filmen, men gnäller lite missriktad. "Filmens första hälft känns alldeles för lång..." http://www.tv4.se/1.819140/2009/01/22/mammut_3_solar 

Ronny, Ronny...hur kan du missa poängen med den långdragna presentationen? Visst, om man förväntar sig en film by the book så lär man tycka att första stycket är, som Ronny så delikat formulerar, alldeles för långt. Men nu är det såhär att Ronny är en veteran, och en duktig sådan, och en veteran ska ju kunna sniffa till sig spår av korn. Guldkorn. Moodysson vet ju vad han gör. Det borde Ronny känna av.

Filmen börjar med en lång presentation av karaktärerna. Detta skapar en unik relation mellan oss i biofåtöljen (eller datastolen) och karaktärerna. En relation som senare genererar en ihållande förståelse för hur Leo Vidales (Gael García Bernal) begår de misstag han gör sig skyldig till. Det känns från hjärtas varje slag till djupet av magen när konsekvenserna måste bearbetas. Vi känner det, för Moodysson vill att vi skall känna. Det är därför filmen berör.

Ju fler kilon Ronny Svensson lägger på, ju fler hawaiiskjortor han inhandlar, ju tröttare verkar han bli. Moodysson följer inte den klassiska dramaturgiska modellen.

1. Anslag
2. Presentation
3. Fördjupning
4. Konfliktupptrappning
5. Point of no return
6. Konfliktförlösning
7. Avtoning

Lukas Moodysson slår tält mellan punkt två och tre och tar en konstpaus i 90min. Det skapar en närhet som Ronny endast kan känna igen när han sitter i en stol i ekonomieklass på väg till en filmfestival. Inte annars.

Har du inte sett Mammut, så uppmanar jag dig att strunta i onsdagskvällens planer, hyr eller köp filmen, och se den!

Filmbetyg:                                 5 av 5

Recensentbetyg:                        3 av 5

Jag har varit vaken väl över tjugo timmar nu. Skall egentligen ligga i sängen och drömma om hobbiter och Dr. Manhattans sexknep. Istället sitter jag framför min dammsugarimitatör till dator. Varför? Niclas Holmlund från VF. Det är därför. Lavemangrester. Det är vad jag kallar hans recension av Tykwers The International.

” Sedan blir berättelsen krångligare, tempot lägre och de ovan omtalade visdomsorden lite för många.”  Om storyn svänger åt det krångliga hållet så är det väl ett smart drag av regissören Tykwer att dra ner tempot. Eller hur? Först tänkte jag att den här recensenten är ju bara lite småkorkad. Men sen inser jag att jag helt enkelt är för trött för att inse hur jäkla blondinbella denna Niclas Holmlund egentligen är.

” Mot slutet är ”The International” en högst ordinär thriller. Inte direkt dålig men inte heller bra.”

Högst ordinär thriller. Högst. Ordinär. Thriller. Ordinär? Knappast. Niclas, du behöver en film som är lika medioker som dig själv för att kunna hålla intresset uppe. Hur kan du ha några åsikter om du efter halva filmen tappat intresset och säkerligen börjat slentrianskriva på din 500kronorsrecension.

Hur många filmer slutar med att huvudkaraktären förlorar? Särskilt filmer från Hollywood.  Normen brukar se ut såhär; huvudkaraktären börjar på noll och slutar på hundra. Inte i The International. Det är en högst extraordinär thriller som sörjer mycket underhållningsvärde som varar väl över två timmar trots att filmen löper bara 118min. Det enda knackiga i filmen är Naomi Watts behagsjuka insats. Man kan tydligt se att hon vet vad hon ska säga innan hon säger det. Hon letar aldrig efter orden. Som vanliga människor gör.Som duktiga skådespelare gör. Hursomhelst, vill ni ha underhållning och konspiratoriska teorier blandad med cyanid, lönnmord och en orgie av tomma hylsor, se The International .

Filmbetyg:                                                 4

Recensentbetyg:                                        1

                              
                              

Vill dock tillägga att Cage har gjort några bra rollprestationer. Han är det som inte existerar i musikbranschen, returning one hit wonder.

Cages bästa rollprestationer enligt mig:

1. Wild at Heart
2. Raising Arizona
3. Moonstruck

Om Brando är skådespelare, så är Cage en attityd. En attityd som kan passa in vissa filmer. En attityd som jag faktiskt kan uppskatta.

Cage är förträfflig i rubbade roller, och rubbad i förträffliga roller.

                              

Kommer ni ihåg känslan man fick som barn när man var som högst upp i varv och just då, just vid toppen, blev man tillsagd av en träaktig vuxen. Man kastades hastigt av och kunde inte finna nog pepp för att kunna sadla upp igen. Förnärmad. Ungefär så känns slutet på Knowing. Det är väl det som kastar av Ronny Svensson. Slutet på filmen kastar säkert av alla. Men här gäller det att vara mindre otacksam, och acceptera slutet för vad det är, en teori om vår existens. Det är otacksamt att njuta nästan hela filmen för att sedan hata filmen för att man inte är öppensinnad nog för att acceptera oliktänkande. Ronny, det är ju en film! En film om en eventuell teori. Lika rätt och samtidigt lika fel som vilken annan teori om ämnet. Likt singularitet. Likt kristendomen (eller vilken annan religion som helst).

Essensen i filmen är att berätta utan att avslöja. En balansgång som snärjer fast oss. Vi får aldrig veta varför dessa varelser viskar profetior, varför flickan i början av filmen skrev ner allt. Men vi undrar inte. Det beror på att balansgången är perfekt. Men klart, den rubbas ju när vi för första gången under filmens lopp faktiskt får något konstaterat.  Rymdskeppar. Hade Proyas valt att inte visa att det var ett rymdskepp, så hade vi undrat och dragit våra egna slutsatser. Religiösa hade fått sitt, agnostiker sitt och rymdbiologer sitt. Så kanske, kanske hade det varit bättre om vi inte hade fått se att det var rymdskepp. Det kanske hade gynnat filmens genomsyrande essens om scenen där barnen kliver in i sfären (som senare visar sig vara en del av ett rymdskepp) skulle ta slut, och sedan ett hopp till slutscenen, med hela-jorden-brinner-upp-scenen mellan. Det hade varit mer enigmatisk. I och med detta "misstag" så kommer troligen Knowing att gå ner i filmhistorien som vilken annan Cage-rulle som helst. Tyvärr.

               


Ronny Svensson är en av mina favoritrecensenter. Se klippet (hårfin spoiler-varning utfärdas )

http://tv4play.se/aktualitet/nyhetsmorgon?videoId=1.986195

Ronny gillar den. Men ger den en sol av fem möjliga. Han älskade filmen. Men det var någonting han inte gillade. Jag tänker inte säga vad, men om du har sett klippet, vilket du borde, om du fortfaramde läser, så kan jag avslöja... Han stör sig på slutet. Ronny drar referenser till scientologerna. Visst kan det finnas en misstanke om att scientologerna har varit framme. Men det är långt ifrån sanningen. *SPOILERVARNING*  Gestalterna i slutet av filmen liknar änglar. Det finns en religiös närvaro kring dem men de färdas i rymdskepp. För mig betyder detta varken referenser till kristendomen eller till scientologerna. Det ges aldrig några symboler som tydligt kopplar dem samman. Scientologin säger att bara kroppen dör, personens verkliga jag, anden eller thetanen, är odödlig och kan gå vidare till en nyfödd kropp och börja om med ett nytt liv. Det finns inte ett dammkorn som styrker detta i filmen. Enligt scientologin skapade vi själva universum, som andevarelser för länge sedan. Andevarelserna finns med i filmen, men de har ju en synlig aura som påminner om änglavingar, vilket går stick i stäv mot thetanvarelsen och girar åt kristendomen. I slutscenen får vi se livets träd samt en flicka och pojke. Kort sagt, så finns det många referenser, men de är viktlösa. Det bör tilläggas att den starkaste referensen är titeln själv, Knowing. Ordet scientologi kommer ifrån latinens scientia, som betyder kunskap och färdighet, som kommer ifrån verbet, scire, alltså, att veta, dvs, Knowing. Men utöver det så är det som sagt tyngdlöst.

Här finnes följaktligen lösa referenser till både scientologin och kristendomen, men bara om vi väljer att se dem som så. Låt oss anta att detta var på riktigt. Klart att människan under årens lopp har vävt ihop historier om vad som en gång för länge sedan var ett rymdskepp är numera solen bakom Yahweh (som kan ses på en texkning i filmen). Det är klassiskt mänskligt beteende. Det kallas skrock och vidskepelse. Det är vad jag tror Alex Proyas vill säga med slutet. Nämligen att berätta utan att avslöja. Att lämna det öppet. Att tillfredställa både scientologer likväl som kristna samt en hel massa agnostiker. Skärpning Ronny, bättre än så kan du! Läs min blogg och ändra ditt betyg från en sol till vad filmen förtjänar, 4 stormiga solar!

Filmbetyg:                4 av 5

Recensentbetyg:       1 av 5 (med reservation till förändring)     

Nicolas Cage gör det igen! Det har passerat 22 plågsamt långsamma år, men äntligen kissar Cage återigen sitt revir in i världens skådespelarelit. Länge har det diskuterats om vad Method Acting är, och något egentligt svar har aldrig kunnat ges. När Al Pacino (han anses vara en av de främsta Method Actors) blev tillfrågad var hans svar "Än idag vet jag inte vad det är, har fortfarande inte fattat det". Med sin strålande insats ger Cage svar på denna utnötta svarslösa fråga. Method Acting is Nicolas Cage. Varje scen som Cage är med i känns mastigare och djupare än scenerna prydda med hans frånvaro. För tro mig när jag säger att scenerna utan honom känns aningen svaga och det är dessa ögonblick som får mig att tappa intresset för filmen.

Det är nu, som du, som läsare, ska känna dig duperad. Om du inte redan har sniffat till dig sarkasmens bitterljuva odör, så uppmanar jag dig till att ta ett djupt andetag. Må jag varna dig, doften kan bära en viss prägel av kokt bajs.

Känn dig vilseledd igen. Cage är inte så dålig i Knowing. Han är heller inte bra. Han gör bara sitt jobb. Det är ungefär som när kvartersvärden kommer och skruvar dit de där runda pluggarna som man snurrar persiennsnöret runt. Jobbet blir gjort. Solen kan stängs ute efter behag.

I Knowing får man en bit av Cage som man får i nästan alla hans filmer, förstås med undantaget Moonstruck 1987. Så min fråga är, skulle Knowing ha varit en bättre film utan Cage? Men som sagt,  han får jobbet gjort. Solen stängs ute när man vill dra för persiennerna. Så vad är det jag stör mig på? Jo, det ska låta er veta. Men inte rakt ut. Jag skall ge er en ledtråd och sedan får ni gärna kommentera och skriva vad ni tror det beror på. Ledtråden lyder följande: Robert Langdon. Vi lämnar det för en stund och hoppas att någon där ute med half a brain kan kommentera nämnaren som Cage och Robert Langdon delar samman.

Knowing är en bra film. Minst sagt. Faktum är att jag, under filmen, andades tungt in, och andades tungt ut med ett viskande "awesome". *-andetag-"awesome"-andetag-"awesome" -andetag-"awesome" -andetag-"awesome" -andetag-"awesome" -andetag-"awesome"*

Några minuter in i filmen så spelas mitt klassiska favoritstycke, Beethovens 7:e symfoni. När högtalarna vibrerade fram de bekanta, härliga tonerna, tänkte jag för mig själv " Den här filmen kan inte vara dålig, eller, den får inte vara dålig, inte med detta val av musik" Och jag hade rätt. Filmen är underbar! Filmsemiotiken är slipad, musiken en mishmash av Hitchcock och Aronofsky, samt utan tvivel Gaspar Noé (Beethovens 7:a i slutet av Irréversible), effekterna, eller som min buddy Chabal säger, "speischal ehhfööktz" är så ruggiga att hårstråna på ryggen reser sig. Och om ni inte har en luden rygg, så kommer ryggraden att skaka.

Jag vill verkligen inte demaskera för mycket. Jag skall inte ens säga "Om ni gillar *blank* som jag gör, så gå och se den". För bara det skulle förstöra illusionen. Ta risken och se den, oavsett om ni gillar genren eller inte. Se inte affischen! Se inte trailern! Har du sett den, välj ut en valfri bärande vägg och banka sedan huvudet tre hårda gånger mot den. Det är inte världens bästa film, men helt klart årets gåshudare. För att huden ska bli som gåsigast så krävs det ett jungfruligt sinne utan affischer med symboler och lockbetestrailers.

Jag ger den 4 av 5. Den där saken som jag stör mig på, som någon förhoppningsvis kan röna ut, drar ner betyget.

                          



Det finns en liten disfavör med att jobba natt och samtidigt försöka skriva. Det blir alltid skadat, oavsett om jag är nyvaken eller om det är mitt i natten. Är det mitt i natten så är jag antagligen för trött för att jag inte sovit tillräckligt för att kasta om dygnet, och är jag nyvaken så är jag trött, av samma anledning. Det blir bara fel.

 Satt alldeles nyss och läste mitt senaste inlägg. Fick göra åtta rättelser. Nu tror 37 läsare att jag inte kan bruka språket. Helt rätt. Det kan jag inte, som nattare.

Härmed nu så åker tummen ut, och fortsättningsvis skall jag granska mina inlägg innan jag trycker "Spara & Publicera".

Det är det man får om man fattar beslutet för att se Terminator Salvation. Det är en fullständig starvation på Terminator. Trots att det kändes skeptiskt till en början för fatta beslutet att se en terminatorrulle utan Arnie, så lockade Bale. Bale har enligt mig bara gjort prima filmer (har än inte sett Public Enemies). Men dear god vad dålig denna film var/är (vill helst glömma den)! Ett verkligt scenario, till skillnad från den här T-rullens, hade varit närmre de föregångna Terminator-filmerna. En skralare arsenal för SkyNet. I den här versionen så tycks SkyNet (robotarnas A.I.) ha oändliga resurser. Vilket gör människornas kamp ruggig overklig (jag sitter seriöst och resonerar om verklighetsperceptiv om Terminator, det är därmed deklarerat, jag är en inbiten nörd.) Här springer 30metersrobotar och krossar allt i sin väg. I The Terminator, alltså första filmen, förklaras det att i kampen mot människorna byggde SkyNet terminators (metallrobotar med ett syfte, döda människor) med en mänsklig vävnad. Första versionen var tydligen för lätt att sålla ut, då de hade ett gummiskinn. SkyNet var alltså tvungen att ta fram terminatorer med mänsklig vävnad för att infiltrera människorna för att ta kål på dem. Vi glömmer den självklara tanken att SkyNet kunde fortsätta terminera människorna med ytterligare atomspetsar. Tanken att de inte kunde bygga sådana stridsspetar förkastas i och med att Terminatorerna drivs av en nukleär kärna. Hur som haver så är det kolossalt paradoxalt att i denna version av framtiden ha jättelika robotar som minst sagt underminerar SkeNets användning av terminators. Varför ha massa 130kgs robotar när man kan attackera med 500000kgs robotar?

VK´s Nancy Bladfält verkar hålla med om att den här filmen är taskig.

" Man kunde tro att Dynamit-Harry varit framme. Det exploderar från ruta ett, är mörkt, påkostat och vansinnigt högljutt. McG bryr sig inte nämnvärt om story eller karaktärer, tidigare framträdande kvinnoroller har minimerats till förmån för grymtväsande Christian Bale. Han påvisar ironiskt nog mindre mänsklighet än Sam Worthingtons halvmaskin. Okej actionrulle, men pinsam i Terminator sammanhang."

http://www.vk.se/Article.jsp?article=283835

Men trots detta ger hon filmen 3 av 5. Varför? Vad är det för fel på VK´s recensenter? 3 av 5 är ju ett mer än godkänt betyg? Vad döljer Nancy för oss? Kanske hon, liksom sin kollega, Catharina Alperud, är kär i filmens huvudrollsinnehavare? Med över 200 000 riksdaler i skulder till centrala studiestödsnämnden så svider det som ett myggbett på en brännskada att jag behöver blogga gratis och Nancy och Catharina får lön.

Ta jobbet på allvar! Film är inte allvar jämfört med mycket annat. Men har man det som yrke där man får betalt så är man skyldig att agera proffisionellt.Jag uppmanar VK att snappa upp SkyNets manier och börja terminera människor. Först i kön, Nancy och Catharina.

Jag vill dock avsluta med ett shout out till Veronika Åström som recenserat Antichrist, som kan läsas i samma länk som Nancys recension. Svår film att recensera, men dock bra jobbat!

Filmbetyg:                                 1 av 5

Recensentbetyg:                        2 av 5

Det är inte så att jag fördömer Hugh Jackman som skådespelare, det är bara så att jag, minst sagt, finner hans tolkning av Marvels "Wolverine" lika antipatisk som Mikael Persbrandts tolkning... av allt! Hugh har gjort en del underbara prestationer, "The Fountain" till exempel. Men han är lika rätt för den här rollen som Persbrandt för skådespelaryrket (ja, Micke har en plats vid mitt hjärta... just det vid mitt hjärta). Det är som att hälla uppkastad O'boy över snuset innan man kör upp prillan under överläppen med en inseminationstång. Det smakar konstigt och så gör det jävligt ont.

Så min fråga är, hur resonerar egentligen VK's Catharina Alperud?

Läs ---> http://www.vk.se/Article.jsp?article=274086

Hon är så blöt när hon skriver detta att hon måste ha glidit av stolen och slagit i (eller av) huvudet, förutsatt att stolen hon satt på när hon skrev denna recension var utan någon dyna. Hade stolen varit klädd med en dyna skulle hon således ha dött av uttorkning, pga tygets absorberingsförmåga.

"Att säga att man inte bländas av Jackmans vältränade muskler vore att ljuga utan att lägga in en sexistisk värdering i det."

Okej, hon gillar Jackman. Inget fel i det. Många gör det. Jag gör det. Men inte i denna film! Inte som denna karaktär. Inte denna tolkning! Hans ögonbrynposer lockar till allt annat än tuffhet. Hans ohåriga kropp och fönade frilla passar bättre in i en Travoltarulle från 70-talet. Skit nu i en stund i Jackmans fattiga tolkning, filmen i sig är undermålig. Jag säger detta i egenskap av filmvetare och X-Men-nörd (filmens största demografiska måltavla).

Handlingen är busenkel och ihålig. Ordet Origin betyder Uppkomst. I början av filmen kastas vi flera decennier fram med ett häftigt montage (kanske filmens starkaste ögonblick) till vad som verkar nutid. På vilket sätt är detta titeln, Origins, trogen? Uppkomst, av vad? Av hämndkänslor? Ja, jag vet, filmens titel är ju faktiskt X-Men Origins, Wolverine, dvs, uppkomsten av Wolverine till att han blev en medlem av X-Men. Filmen visar att Wolvie tillsammans med sin bror söker upp krig och deltar i dem för att till slut bli less. Wolverine blir utled, inte hans bror. Wovlerine slår sig till ro och hittar kärleken till den dag då brorsan dödar hans brud och Wolvie bestämmer sig för att ta hämnd. Tillkommer gör en sjujäkla massa explosioner och en snäll Wolvie som inte använder sina klor. Klart, en commodity kan ju inte döda, bara knocka ut.  

Och Västerbottens Kurirens Catharina Alperud ger den betyget fyra blöta muttar av fem möjliga.

Gott folk, denna film är ett lejon utan mod, en fågelskrämma utan hjärna, en robot utan hjärta, jag önskar att jag kunde slå ihop mina klackar tre gånger och önska bort den. Det är en illa förklädd commodity som tyvärr kommer att få en uppföljare, eller två. Tack vare Catharina Alperud och hennes like.

Filmbetyg:                   2 av 5

Recensentbetyg:          1 av 5