filmkrieg

Erik Helmerson från Sundsvalls Tidning (st.se) skriver om John Crowleys Boy A. Läs recensionen här.

 

Erik, du är tafatt. ”...velighet smittar av sig; det är som att hela filmen stammar, pillar sig i ansiktet och säger ”jag vet inte...” i stället för att tala klarspråk.” Filmen pratar visst klarspråk. S e m i o t i k. Din förgrymmade tattare. Du kan inte film. Du borde inte skriva om film. Jag hoppas att du kroniskt stukar din vänsterfot (jag vet att du är vänsterfotad) så att du får halta dig uppför alla backar i Sundsvalls kommun för att utveckla en instabil höft som blir orsaken till din död när du blir gammal och gaggig.

 

Pax för att inte vara så kass som Erik Helmerson på Sundsvalls Tidning.

 

 

 

 

Boy A är en skildring på hur grym media är och hur oförsonliga vi människor kan vara. Alla vi vuxna kan skildra gapet mellan när vi var tolv år gamla och nu. Rent medicinskt så är hjärnan färdigutvecklad först vid 25, men den psykologiska utvecklingen (vilket håll den nu ter sig åt) upphör aldrig.

 

Boy A är en deklaration av den linjära känslan som sätter sig i alla celler när något hemskt drabbar en. Det där linjära som motsätter sig sund förnuft och bättre vetande. Det linjära som ger upphov till hat, trångsynthet och rasism. Det där linjära som talar sitt eget klarspråk. Det där som Erik Helmerson missar.

Se Boy A och ha en fantaiskt filmupplevelse medan.

 

Filmbetyg                      5/5

 

Recensentbetyg             5 "röv" av 5 möjliga

Det kallas ibland för smekmånaden. Och ibland kallas den över, smekmånaden alltså.

 

Jag hoppas att den aldrig tar slut för oss, det känns i varje fall inte som att det är en ”period”. Ergo, då kan den inte exponentiellt tina bort. Den kan, however, abrupt, som mycket annat i livet, avslutas, ta slut, gå på tomgång. Men just nu känns det lika kalas som för tolv månader sedan när vi spelade bowling, åt på Restaurang Mix för att sedan se Patrik 1.5 för att därefter ta bussen hem och hoppa av vid olika kurer och invänta den första darriga kyssen som kom tre veckor efter den dagen.

 

Katter.

 

 

Belsebubs strykmatta.

 

Samaels pälskuddar.

 

Hin Håles röv.

 

Shayans mardodörer.

 

 

Det är inte nog med att lägenheten numera luktar, stinker, Scatparty in Berlin 1979. Inte nog med att det kostar 400kr i månaden för att få det att inte lukta, stinka, som Scatparty in Berlin – Best Of 1980-1987. Inte nog med att Lex blir av med sin mat. Att jag blir biten på testiklarna när jag råkar somna utan att stänga sovrumsdörren. Att jag är så sönderriven att jag påminner om den där killen som inte visste att ett ”NEJ” betyder faktiskt ”NEJ”. Inte nog med allt löst egendom som jag äger numera ser helt jävla white trash ut. Inte nog med att soporna spontant warp-speedar sig genom ett maskhål under diskhon till golvet... lite överallt i lägenheten. Inte nog med att min 15år gamla Benjaminfikus numera ser ut som John Holmes personliga röv-bitch mellan 1981-83. Inte nog med att mina fula, röda, japanska tapeter numera ser ut som...fulare, röda japanska tapeter. Inte nog med att golvet i lägenheten ser ut som Petra Medes komedi, smutsigt men samtidigt tomt. Inte nog med allt detta så ter sig gränsen vara en liten förbryllad prick långt borta i horisonten.

 

Akira (en annars mycke gosig katt) gav sig på mina allra heligaste. My toy collection, som är beläget två meter över golvytan på några lackhyllor.

 

Jag är en 97kg tung, hårig mellanöstertestostronbombadaggressiviranie med en liten passion. Jag samlar på leksaker från förr. Förankringar till en tid då allt var lättare och bättre. När dessa bryggor till barndomen våldtas av andra håriga varelser än mig själv så är gränsen ta mig faen rrrrrööööööööööv-borta.

 

 

 

James Hetfield in pain och John Rambo är pissed.



Lars Ulrich: golvad.



Freddies mick är uppäten.



Med ångest och längtan i rösten frågar den lille lurvige den store lurvige;
"Var är min blaskiga frukost, jag vill ha min blaskiga frukost"

 

Okej, FYFAN!

 

 

 

Tvi.

 

Tvi,

 

Och tvi igen...tvi. Vill hetta upp en gaffel i ett vattenbad i mikron för att sedan rispa mina ögon...vänta på att en blåsa skall bildas på hornhinnan för att därefter låta min kompis som i skrivande stund lider av njursten, kissa sönder blåsan.

 

Om ni funderar på att se The Brothers Bloom, ta hellre en tripp till närmsta vårdcentral, orientera er till väntrummet, leta upp den sjukaste personen och låt denne spotta i ett öppet sår som ni tidigare åsamkat er själv med något trubbigt, gärna smutsigt, föremål som ni hittat grannes sopor.

 

The Brothers Bloom är så dålig att man inte ens orkar tänka ”Kanske det är jag som är för dum för att förstå dramaturgin.”. Jag hade lika mycket engagemang under filmen som Mikael Persbrandt har för skådespelarkonsten.

 

”Allting i Brothers Bloom är otroligt snyggt. Bröderna glider runt i kostym och hatt och hela miljön, som hoppar vilt mellan Berlin, S:t Petersburg, Capri och New York, är underbart kitschigt 60-tal”.

Rosie Gibson

Allt om Film

 

 

Jag är inte riktigt säker på vad Rosie syftar på... ja.. vad fan kan hon syfta på? Filmen utspelas ju i nutid. Kanske blev Rosie påverkad av kostymen som bröderna Bloom bär filmen igenom. Klart man väljer att se ut som 30-60talsister när man är verksam som yrkesskojare som lurar rika människor på pengar. Klart man vill sticka ut då!

 

Jeävhfla idiot. Regissör. Recensent. Skådespelarna. Mikael Persbrandt.

 

 

Film 0

 

Recensent 0