filmkrieg

Filmen inleds med att skådespelaren Milla Jovovich talar till kameran om att hon, i egenskap av sig själv, validerar att vi kommer att se äkta, störande film- och ljudupptagningar under den här sannighetsbaserade filmen. Huruvida vi väljer att tro att det sant eller ej är upp till var och en av oss att avgöra.

Med en autentisering av en riktig person, dvs. inte en karaktär, kastas vi in i en historia om hur människorna i staten Alaska, i staden Nome, blivit utsatta för bortrövningar under slutet av år 2000. Svävande epileptiska anfall, män som tar livet av sig pga av en ödesmättande rädsla.  Äkta sumeriska ljudupptagningar som talar om vem Gud är och hur vi alla skall förintas. Polisfilmupptagningar där UFO:n syns till och morbida scener där folk dör.

Filmen bygger sakta upp ett obehag tack vare en uttänkt bildkomponering följd av ett eminent soundtrack skrivet av den isländske Atli Örvarsson.  I synergi med Milla Jovovichs validering om att filmen kommer att blandas med äkta dokumentära klipp och ljudupptagningar, skickar filmen små iskalla nålar längst ryggraden. Nålar som penetrerar bröstkorgen vid vissa tillfällen. Nålar som lämnar oss sargade och bortgjorda. I alla fall en naiv själ som mig själv. En pojkdröm om en mening med vår existens, pojkdrömmen om utomjordiskt liv.

Det visar sig att allt är fiktion. Alla filmupptagningar, alla intervjuer, alla personer, allting är ett enda stort knep till att sälja oss en illusion om en händelse som aldrig ägt rum. Som så många andra filmer har försökt göra, ex. ”Blair Witch Project”, ”Paranormal Activity” etc..

Det är en konst att sälja en illusion. En konst som kräver medryckande empati och närvaroskapande. Det är däremot ett banalt trick att lura publiken att det vi ser är äkta. Det regissören Olatunde Osunsanmi gör är likvärdigt med nazipropaganda. Helt enkelt att dupera oss istället för att skapa en illusion.  Kanske är det Augusto Boals osynliga teater vi skådar för första gången på den vita duken? Men Boals mål var aldrig att  profitera på den fiktiva sanningen, bara att skapa empati. Filmindustrin har främst två mål, att underhålla och att tjäna pengar, därför kan inte detta önsketänk rädda mig från att känna mig narrad.

Det fanns en schyst fiktiv idé som skulle ha fungerat utmärkt som ren fiktion. Istället för att med konstens gränslöshet skapa en uppdiktad värld för att få oss tvivla och känna så förmedlas en väl bearbetad vals. Det tycker jag är en illgärning, då jag verkligen hade uppskattat ”The Fourth Kind” som ren fiktion. Min egen fantasi hade tagit hand om valideringen. Mina tvivel skulle förvandla Osunsanmis fiktion till ambivalent osannolik verklighet. Men nu känner jag mig bedragen. Under filmens gång hade jag mina tvivel då de ”äkta” personerna kändes som halvdana skådespelare, men jag rationaliserade bort den känslan för att, som det hänger på Agent Fox Mulders kontorsvägg, ”I want to believe”, men nu känner jag mig bara enfaldig. Olatunde Osunsanmi billiga knep stänker en gifitg paradoxal klimax som reducerar filmens nerv till en genomkokt grönsak.

Jag rekommenderar The Fourth Kind, men råder till att ni spolar/håller för ögon och öron för Milla Jovovichs prolog eller mässar ”I want to believe” hundra gånger i spegeln innan ni trycker på play.

God natt.