filmkrieg

 

När man var liten så var kullen man lekte ”herran på täppan” på lika stor som ett jättestort berg. Umeå kändes som en storstad och godisavdelningen på ICA fick en att känna sig som Hans eller Greta. Allting var större och bättre. Jag önskar således att Legend of The Guardians skulle vara en del av min barndom, precis som Landet för länge sedan är. Tänk att något så stort skulle vara så mycket större.

 

Förutom att vara state of the art-vacker så är Legend of The Guardians-The Owls Of Ga’Hoole väldigt underhållande. Något som är unikt med den här animerade filmen jämfört med andra animerade filmer är ”kameraföringen”. Den vaggar in oss i en verklighet där vi upphör tänka på att detta är animerat. Jag tänker främst på alla slow motion-scener, som antingen är gjorda för att det helt enkelt ser snyggt ut, eller så kanske det är ett knep för att sälja en illusion om att det är något verkligt som är filmat som sedan behöver dras ner i hastighet. Det låter aningen flummigt, jag vet, men känslan finns där. Det är talande ugglor som flyger in i strider mot andra talande ugglor med metallhjälmar. För mig kändes det verkligt.

 

”Varför gör de en film med talande ugglor, varför?!”

 

Citat från undertecknad kunde inte ha varit mer ute på cykeln. Legend of The Guardians-The Owls Of Ga’Hoole rekommenderas starkt. Jag avundas alla barn i skrivande stund samtidigt som jag känner en bultande oro för alla adhd-avkomlingar som kanske kommer att leka flygande uggla från en björkgren i en stad nära dig. Föräldrar, hava uppsyn!

 

God Kväll.

 

Permanent träsmak på tonsillerna. Missmod och cineastmord. Under 87 oangenäma minuter hann jag fundera på världsliga ting som varför Lex (våran hund) har börjat släppa sig i tid och otid. Beror det på byte av mat? För vi har ju bytt tillbaka till hans vanliga mat, Royal Canin - Fussy Little Dogs, från Orijens - The maker of Flatulence.

 

Under filmens gång vandrade tankarna från rektumljud till varför Stormtroopers i Star Wars aldrig fick någon fördel med sin rymdrustning mot rebellernas tygrustning... Jag suckar, men kan inte tillåta mig själv avbryta filmen för jag måste ju få veta om filmen är så förutsägbar och tråkig som jag upplever den. Så jag tittar vidare medan jag försöker samla tankarna.

 

Kardemumma; jag kan inte förmå mig varför man skulle vilja se en thriller av en regissör vars tidigare uppdrag var öppningsakten för Eurovision Song Contest. Regissören Anti Jokinen kanske tyckte att det behövdes en ny Handen som vaggar gungan, men i sämre tappning? Är det kanske en generationsfråga? Har inte denna generation upplevt en sådan film så vill jag vara den som gör en ny? Ungefär som om vi skulle uppleva världsfred i 20 år och helt sonika så bestämmer sig den svenska regeringen för att det nu är dags att starta ett krig bara för att dagens ungdomar inte upplevt misär och systematiskt folkmord. Det vill säga, inte helt nödvändigt.

 

The Resident handlar om akutläkaren Juliet Dermer (Hillary Swank) som flyttar in i en ny lägenhet som ägs av Max (Jeffrey Dean Morgan). Snart upptäcker hon att hon inte är ensam i lägenheten. Vem är det som lurkar i  garderoben? Är det någon som tittar på mig när jag masturberar i badkaret? Varför luktar mina fingrar svavelandedräkt på morgonen?

 

Dessa frågor och många andra fängslade frågor finner du svar på om du ids plåga dig själv i 87 långdragna minuter. Det bästa med filmen är att denne någon eller något som härjar i lägenheten kan endast stoppas med övervåld, och då menar jag Tarantino-övervåld. Inte bara vanligt hederligt övervåld där det krossas och manglas, utan successiv sadomasochistisk kroppslig bestraffning som slutar med en säker, säker, oåterkallelig avstanning av vitala funktioner i en biologisk organism. Här snackar vi döda-en-zomibe övervåld.

 

Jag kan inte rekommendera The Resident. Men om du vill begå ett illasinnat pracital joke, så kan du rekommendera The Resident till en nära vän men jag avstår, utan reservationer.

 

Är du sugen på en stalker-thriller, se då Cape Fear, Handen som vaggar gungan eller Ensam ung kvinna söker.

 

God kväll.

Konceptbild för Gracie Barra Umeås kommande hemsida.

 

Filmen inleds med att skådespelaren Milla Jovovich talar till kameran om att hon, i egenskap av sig själv, validerar att vi kommer att se äkta, störande film- och ljudupptagningar under den här sannighetsbaserade filmen. Huruvida vi väljer att tro att det sant eller ej är upp till var och en av oss att avgöra.

 

Med en autentisering av en riktig person, dvs. inte en karaktär, kastas vi in i en historia om hur människorna i staten Alaska, i staden Nome, blivit utsatta för bortrövningar under slutet av år 2000. Svävande epileptiska anfall, män som tar livet av sig pga av en ödesmättande rädsla.  Äkta sumeriska ljudupptagningar som talar om vem Gud är och hur vi alla skall förintas. Polisfilmupptagningar där UFO:n syns till och morbida scener där folk dör.

 

Filmen bygger sakta upp ett obehag tack vare en uttänkt bildkomponering följd av ett eminent soundtrack skrivet av den isländske Atli Örvarsson.  I synergi med Milla Jovovichs validering om att filmen kommer att blandas med äkta dokumentära klipp och ljudupptagningar, skickar filmen små iskalla nålar längst ryggraden. Nålar som penetrerar bröstkorgen vid vissa tillfällen. Nålar som lämnar oss sargade och bortgjorda. I alla fall en naiv själ som mig själv. En pojkdröm om en mening med vår existens, pojkdrömmen om utomjordiskt liv.

 

Det visar sig att allt är fiktion. Alla filmupptagningar, alla intervjuer, alla personer, allting är ett enda stort knep till att sälja oss en illusion om en händelse som aldrig ägt rum. Som så många andra filmer har försökt göra, ex. ”Blair Witch Project”, ”Paranormal Activity” etc..

 

Det är en konst att sälja en illusion. En konst som kräver medryckande empati och närvaroskapande. Det är däremot ett banalt trick att lura publiken att det vi ser är äkta. Det regissören Olatunde Osunsanmi gör är likvärdigt med nazipropaganda. Helt enkelt att dupera oss istället för att skapa en illusion.  Kanske är det Augusto Boals osynliga teater vi skådar för första gången på den vita duken? Men Boals mål var aldrig att  profitera på den fiktiva sanningen, bara att skapa empati. Filmindustrin har främst två mål, att underhålla och att tjäna pengar, därför kan inte detta önsketänk rädda mig från att känna mig narrad.

 

Det fanns en schyst fiktiv idé som skulle ha fungerat utmärkt som ren fiktion. Istället för att med konstens gränslöshet skapa en uppdiktad värld för att få oss tvivla och känna så förmedlas en väl bearbetad vals. Det tycker jag är en illgärning, då jag verkligen hade uppskattat ”The Fourth Kind” som ren fiktion. Min egen fantasi hade tagit hand om valideringen. Mina tvivel skulle förvandla Osunsanmis fiktion till ambivalent osannolik verklighet. Men nu känner jag mig bedragen. Under filmens gång hade jag mina tvivel då de ”äkta” personerna kändes som halvdana skådespelare, men jag rationaliserade bort den känslan för att, som det hänger på Agent Fox Mulders kontorsvägg, ”I want to believe”, men nu känner jag mig bara enfaldig. Olatunde Osunsanmi billiga knep stänker en gifitg paradoxal klimax som reducerar filmens nerv till en genomkokt grönsak.

 

Jag rekommenderar The Fourth Kind, men råder till att ni spolar/håller för ögon och öron för Milla Jovovichs prolog eller mässar ”I want to believe” hundra gånger i spegeln innan ni trycker på play.

 

God natt.

 

Bidrag till en Red Bull-tävling. De tyckte att förslaget var för morbidt.

Med ett idiomatiskt filmspråk avslöjar scenerna en dyster resa som två människor måste göra för att hitta ur respektive "Rabbit Hole" för att hitta tillbaka till de som de en gång var. Eller åtminstone en ny verklighet av den svinnande självbild de en gång hade.

Vi följer ett par som förlorat en signifikant del av sitt liv. Ridån för deras självförsörjande läkning faller i takt med deras mänskliga brister.  Varje steg skildras med en säregen noggrannhet som manifesteras av ett penetrerande filmspråk ackompanjerad av medioker musik.

Och där är min enda invändning, musiken. Som påminner för mycket om Arvo Pärts "Spiegel im spiegel". Och med varje sekund som går åt att med örat se den parallellen så distanseras jag från filmens annars så medryckande toner. En subjektiv petitess som sliter lite på filmens originalitet. Men vad gör det när filmen är så vacker? Antingen blir du berörd av historien eller av filmspråket.

Jag rekommenderar varmt "Rabbit Hole" till alla cineaster och filmkonsumenter.   


God morgon.