filmkrieg

Nicolas Cage gör det igen! Det har passerat 22 plågsamt långsamma år, men äntligen kissar Cage återigen sitt revir in i världens skådespelarelit. Länge har det diskuterats om vad Method Acting är, och något egentligt svar har aldrig kunnat ges. När Al Pacino (han anses vara en av de främsta Method Actors) blev tillfrågad var hans svar "Än idag vet jag inte vad det är, har fortfarande inte fattat det". Med sin strålande insats ger Cage svar på denna utnötta svarslösa fråga. Method Acting is Nicolas Cage. Varje scen som Cage är med i känns mastigare och djupare än scenerna prydda med hans frånvaro. För tro mig när jag säger att scenerna utan honom känns aningen svaga och det är dessa ögonblick som får mig att tappa intresset för filmen.

Det är nu, som du, som läsare, ska känna dig duperad. Om du inte redan har sniffat till dig sarkasmens bitterljuva odör, så uppmanar jag dig till att ta ett djupt andetag. Må jag varna dig, doften kan bära en viss prägel av kokt bajs.

Känn dig vilseledd igen. Cage är inte så dålig i Knowing. Han är heller inte bra. Han gör bara sitt jobb. Det är ungefär som när kvartersvärden kommer och skruvar dit de där runda pluggarna som man snurrar persiennsnöret runt. Jobbet blir gjort. Solen kan stängs ute efter behag.

I Knowing får man en bit av Cage som man får i nästan alla hans filmer, förstås med undantaget Moonstruck 1987. Så min fråga är, skulle Knowing ha varit en bättre film utan Cage? Men som sagt,  han får jobbet gjort. Solen stängs ute när man vill dra för persiennerna. Så vad är det jag stör mig på? Jo, det ska låta er veta. Men inte rakt ut. Jag skall ge er en ledtråd och sedan får ni gärna kommentera och skriva vad ni tror det beror på. Ledtråden lyder följande: Robert Langdon. Vi lämnar det för en stund och hoppas att någon där ute med half a brain kan kommentera nämnaren som Cage och Robert Langdon delar samman.

Knowing är en bra film. Minst sagt. Faktum är att jag, under filmen, andades tungt in, och andades tungt ut med ett viskande "awesome". *-andetag-"awesome"-andetag-"awesome" -andetag-"awesome" -andetag-"awesome" -andetag-"awesome" -andetag-"awesome"*

Några minuter in i filmen så spelas mitt klassiska favoritstycke, Beethovens 7:e symfoni. När högtalarna vibrerade fram de bekanta, härliga tonerna, tänkte jag för mig själv " Den här filmen kan inte vara dålig, eller, den får inte vara dålig, inte med detta val av musik" Och jag hade rätt. Filmen är underbar! Filmsemiotiken är slipad, musiken en mishmash av Hitchcock och Aronofsky, samt utan tvivel Gaspar Noé (Beethovens 7:a i slutet av Irréversible), effekterna, eller som min buddy Chabal säger, "speischal ehhfööktz" är så ruggiga att hårstråna på ryggen reser sig. Och om ni inte har en luden rygg, så kommer ryggraden att skaka.

Jag vill verkligen inte demaskera för mycket. Jag skall inte ens säga "Om ni gillar *blank* som jag gör, så gå och se den". För bara det skulle förstöra illusionen. Ta risken och se den, oavsett om ni gillar genren eller inte. Se inte affischen! Se inte trailern! Har du sett den, välj ut en valfri bärande vägg och banka sedan huvudet tre hårda gånger mot den. Det är inte världens bästa film, men helt klart årets gåshudare. För att huden ska bli som gåsigast så krävs det ett jungfruligt sinne utan affischer med symboler och lockbetestrailers.

Jag ger den 4 av 5. Den där saken som jag stör mig på, som någon förhoppningsvis kan röna ut, drar ner betyget.