Mammut väger mer än Ronny (tror jag)
Nu verkar siktet vara ställt på Ronny Svensson. Jag hyser inte agg men vad är det som händer? Han var ju min favoritrecensent. Numera gör han tveksamma observationer. I sin recension om Moodyssons Mammut så säger han inget dumt. Han verkar gilla filmen, men gnäller lite missriktad. "Filmens första hälft känns alldeles för lång..." http://www.tv4.se/1.819140/2009/01/22/mammut_3_solar
Ronny, Ronny...hur kan du missa poängen med den långdragna presentationen? Visst, om man förväntar sig en film by the book så lär man tycka att första stycket är, som Ronny så delikat formulerar, alldeles för långt. Men nu är det såhär att Ronny är en veteran, och en duktig sådan, och en veteran ska ju kunna sniffa till sig spår av korn. Guldkorn. Moodysson vet ju vad han gör. Det borde Ronny känna av.
Filmen börjar med en lång presentation av karaktärerna. Detta skapar en unik relation mellan oss i biofåtöljen (eller datastolen) och karaktärerna. En relation som senare genererar en ihållande förståelse för hur Leo Vidales (Gael García Bernal) begår de misstag han gör sig skyldig till. Det känns från hjärtas varje slag till djupet av magen när konsekvenserna måste bearbetas. Vi känner det, för Moodysson vill att vi skall känna. Det är därför filmen berör.
Ju fler kilon Ronny Svensson lägger på, ju fler hawaiiskjortor han inhandlar, ju tröttare verkar han bli. Moodysson följer inte den klassiska dramaturgiska modellen.
- Anslag
- Presentation
- Fördjupning
- Konfliktupptrappning
- Point of no return
- Konfliktförlösning
- Avtoning
Lukas Moodysson slår tält mellan punkt två och tre och tar en konstpaus i 90min. Det skapar en närhet som Ronny endast kan känna igen när han sitter i en stol i ekonomieklass på väg till en filmfestival. Inte annars.
Har du inte sett Mammut, så uppmanar jag dig att strunta i onsdagskvällens planer, hyr eller köp filmen, och se den!
Filmbetyg: 5 av 5
Recensentbetyg: 3 av 5
